Finaste Sven.

Usch, förra lördagen hände en hemsk sak. Vi skulle åka till Valdemarsvik för att gå på trevligt 40-års kalas, hela familjen var på topp och hoppade in med glad miner i bilden. Jag satte mig bak och Fredrik backade bilen och tvärstannade. Jävlar katten! Jag flög ur bilen och bara skrek och skrek (han är ju min lilla bebis). Såg ingen katt bakom däcken, andades ut för en sekund och när Elis sa att katten var under trappen trodde jag verkligen att det inte var någon fara.

 MEN när jag sedan fick se katten, hans STORA uppspärrade ögon och hörde hans skrik då bröt jag nästan ihop och bara grät. Han hade blivit överkörd!!!! Tyvärr har han aldrig varit rädd för bilen utan det brukar vara vi som får köra runt honom i stället för att han flyttar på sig. Försökte samla mig och gick efter honom, då sprang han upp på altanen, under soffan, upp på räcket och hoppade därifrån ner på gräsmattan och sprang iväg och gömde sig. Hittade honom till slut och bar in honom. Han jamade högt när jag tog honom och han var så skärrad. Jag ville inte åka iväg men barnen hade också sett fram emot festen, så vi åkte tillslut, 30 minuter försenade. Jag kunde inte skratta och vara glad så jag åkte hem direkt för att titta till Sven, vågade knappt öppna dörren, var så säker på att han var död. Så jobbigt! Var hemma en bra stund och tittade till honom och åkte sedan till Viken igen för att äta Pias goda mat men åkte sedan hem igen (mådde skit) och efter det hämtade jag övriga familjen vid 21-tiden.

Vi har (och Sven också så klart) haft en otrolig tur och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte var jag som körde på honom. Nu mår han relativt bra, spinner, äter och leker (lite) det enda vi ser är att han går långsamt och stelt men det fixar sig nog det med.
En del kanske inte kan förstå att man kan bli så här ledsen för att det händer ens djur något och det kanske låter klyschigt men han betyder oerhört mycket för mig och han tillhör faktiskt familjen.