En torsdag i slutet av April.

Nu är det precis så att vår snöhög har försvunnit ute på gården. Den har visserligen minskat för varje dag men har varit trögsmält tycker jag allt men som sagt nu är den pyts väck.

Vad har hänt annars då?
Jo, i måndags var vi hos Pia i Kårtorp och åt kanongod trerätters middag ihop med mamma, pappa, Frasse och Male. Det var jättetrevligt.

Svea började bli snuvig och inte för det är roligt varken för föräldrar eller barn i vanliga fall, när de små liven blir sjuka, kan jag säga att det är inte ett dugg roligare när det lilla barnet har en sond i näsan som blir slemmig och "bläkig".
Lite feber hade hon också, som mest 38,9. I tisdag rann näsan oavbrutet och jag fick byta tejpen under näsan hela tiden för den står inte emot fukt ett dugg. Stackare, det är ju inte det skönaste att vara med om, hon blev helt röd och sårig på de ställena där tejpen fortfarande satt fast.
Inte nog med det hon började kräkas efter varje mål mat också, antagligen för att hon var så slemmig i halsen. Sen var sonden en månad gammal också så den skulle ju bytas, så jag tror att det bidrog till att hon var så "joksig" i halsen. På kvällen pratade jag med "barn" och den sjuksköterskan som jobbade, tyckte vi skulle åka in med henne så att någon doktor fick lyssna på lungor och hjärta. Sagt och gjort, in till akuten....igen. Vi drog även ut sonden för vi var välkomna upp på avdelningen så skulle de hjälpa oss att sätta en ny.
Som vanligt tog det lång tid på akuten men de var ändå informerade av att vi kom. Jag är så tacksam att vi trots allt har lite av en "gräddfil", tack vare barnavdelningen.
Allt var okej med Svea och doktorn konstaterade att det nog var en vanlig förkylning, hon var lite röd i halsen och öronen så igenproppade med öronvax att hon inte såg in i dem ordentligt..ha-ha.
När vi var färdiga på akuten tog vi kulverten upp till 10:an. Sa det till Fredrik att jag känner igen mig mer i kulverten och vet hur det ser ut bakom nästa "krök eller sväng" än vad jag känner igen vägen in till N-köping. Har gått där såååå många gånger nu.


Väl "hemma" på "barn" hjälper en sköterska oss och sätta sonden....det gick "sådär", Svea tuppade av, vilket jag vet kan hända, men gud vad läskigt och jobbigt det är när det händer. Helt livlös och vit i ansiktet, usch! Men andra försöket gick bättre som tur var.
Vi passade på att ge henne mat där innan vi åkte hemåt och vi var hemma exakt klockan tolv, på natten. Grabbarna sov över hos Nettan och Göran, så Fredrik hämtade dem där på onsdagsmorgonen.

Jag tycker att Svea blev bättre efter sondbytet men hon är fortfarande lite snorig och slemmig men är glad och go, som vanligt.
I går kräktes hon dock vid 12-målet, det kom ganska mycket och GENAST mår jag så dåligt själv då.
Ångesten river och sliter i mig och jag vill bara rymma från allt. Som tur var kom mamma och pappa förbi på eftermiddagen och var med under den matningen så jag fick prata av mig och Svea fick lite andra ansikten att titta på och hon fick behålla all mat.

Vill passa på att säga till alla som läser här: var rädda om varandra och era nära och kära.
Vill också passa på att sända en tanke till Mia (min morbrors sambo) som gick bort i går morse. Mia, jag kommer alltid att minnas när du kom upp till oss på sjukhuset och hälsade på. Våra "problem" kändes verkligen ganska små, när du berättade att du bara hade ett halvår kvar att leva. Du var så söt och fin och jag ångrar så att jag inte tog ett kort på dig och mig tillsammans. Ha det fint där du är nu och skulle det på något sett vara så att du ser Mattias där uppe i himlen så kan du väl hälsa till honom och säga att jag titt som tätt tänker på honom.