Trevlig, sportig och ångestfull semester.

Vi har varit på en veckas semester och det är därför jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag.
Vi har varit i Åre ihop med Nettan och Göran, mina chefer och en kollega + fru. Vi hade med oss Mikaela som lite barnflicka och hon har varit superduktig med grabbarna i backen och med Svea hemma.
Jag och min familj åkte nattåg upp i söndags kväll och Nettan, Göran och Mikaela åkte vår bil upp på söndagsmorgonen. Det gick ganska bra att åka tåg och Svante och Elis tyckte det var jättespännande. Vi tog X 2000 från Norrköping och bytte sen tåg i Sthlm. Jag tror att grabbarna somnade innan vi rullade ut från stationen. Vi matade Svea två gånger under resan men hon var ganska grinig, verkade som om hon var rädd för alla nya ljud och att vagnen for hit och dit hela tiden, så min nattsömn blev inte den bästa

Väl framme i Åre stod vår bil på parkeringen så det var bara att ta den och åka till "vårt" hus, där resten av gänget var. Jag var så trött och otroligt sjösjuk så jag låg mest hela måndagen och försökte sova. De andra var iväg och hyrde skidor och liftkort och började åka, det gick "si så där" för Elis men för Svante gick det ganska okej, tror jag.

(Ni kanske tycker det ser larvigt ut med pannband på Svea. men snacka om att det var bra att kunna "hänga upp" sonden i så att hon inte drar tag i den).

Mikaela och Svea myser.

På måndagskvällen gick vi ut och käkade och de flesta beställde oxfilé (jag tog ryggbiff, älskar det, godare än oxfilé tycker jag) och när vi fick in våra tallrikar så visade det sig att vi skulle få steka köttet själva på telgsten. Ganska roligt och bra faktiskt för då får kan man ju bestämma själv hur "well done" man vill ha köttet.

(Lägg märke till Fredriks stirrande blick...är han matförgiftad redan här???)

Vi hade en mycket trevlig kväll och Svea var "duktig" och drog ut sin sond alldeles själv, inte kul!!! Visste ju genast vad det innebär....sondsättning....fy och blä!

Så här fin var min tallrik ut när jag fick in den.

När vi kom hem skulle vi börja sätta sonden, provade den andra näsborren och det tyckte hon INTE om. Fick inte ner den förrens på fjärde försöket, då hon slumrade till eftersom hon varit så arg. När vi då kollade sondläget fick vi upp BLOD och jag blev livrädd, inte hörde vi något när vi lyssnade med stetoskopet heller, så det var "bara" att dra upp den igen....shit....shit...shit!

Ringde och pratade med en av "våra" underbara sjuksköterskor och hon trodde, liksom jag att det hade gått hål på en slemhinna i och med att hon var lite förkyld, därav blodet.

Provade sen den "gamla" näsborren och då gick det bättre, den nya sonden var dessutom lite grövre. Blev lite rädd över att vara så låååångt hemifrån men lugnade ner mig när jag såg att Svea mådde bra (förutom lite feber och snorig).

Tisdagsmorgonen började med att Fredrik spydde..... och mådde rent ut sagt SKIT. Han hade så otroligt ont i huvudet att jag blev rädd. Jag och Svea tog oss dock ut och mötte upp de andra för att komma ut och få frisk luft. Fredrik, den stackaren, låg precis hela dagen och var helt väck. Vi tror att det måste varit någon form av matförgiftning och då vet ju alla som har varit matförgiftade hur vidrigt man mår. Som tur var fick han i sig EN macka på kvällen, det plus lite ProViva. Under dagen hade han endast fått i sig tre glas vätskeersättning.

Onsdagen och torsdagen kunde även jag prova på lite slalom men insåg att jag är alldeles för fet för att det skulle gå riktigt bra, men lite härligt var det dock.

Fredagen, skulle Fredrik följa med och åka slalom (då hade han blivit tillräkligt pigg) och jag tänkte vara "hemma" och mysa med Svea. Det gick bra cirka en timme, sen satte hon i gång att skrika jättemycket och vara helt okontaktbar, mellan det sov hon korta stunder. Med tanke på att Svea nästan aldrig skriker blev det lite konstigt....jag var inte van. Jag blev inte direkt orolig då men sen när hon fortfarande hade lite feber blev jag totalt nojjig......usch, så illa jag mådde då. Fick nästan panik över att inte vara hemma och nära "vårt" sjukhus.

Som tur var har jag så fina vänner, samt Mikaela, som försökte lugna ner mig lite och det hjälpte.

Brrrr.....kan inte förklara hur jag mår när jag blir så där orolig men det känns som om allt är overkligt och att jag inte vill "vara med" längre. Vill bara somna från allt jobbigt.

Hur eller hur så fixade tjejerna i huset till en fantastisk påskmiddag och jag åt lite och mådde något bättre. Svea var ganska okej hon med.

Fikadags i backen.

Så här glad var Svea innan hon började skrika oavbrutet i fyra timmar.

Skidproffset, Svante.

Och skidproffset Mikaela.

Lördagen bjöd på underbart väder och Fredrik, Elis, Svea och jag bestämde att vi skulle åka ner till Åre, centrum. Där mötte vi upp Mikaela och Svante. Vi gick och shoppade lite och sen bestämde sig Mikaela och jag att vi skulle ta karbinbanan upp till toppen för att jag skulle få se lite fjäll och för att få se hur vackert det verkligen är i Åre.

Det var underbart, och som de "Alvarsson" Mikaela och jag är, så trängde vi oss före alla andra och fick de bästa platserna i karbinen.

När vi kom ner igen ringde vi till Nettan för att höra om vi kunde åka med dem "hem", vi bodde cirka 4 km från byn. Det gick bra men det skulle dröja en stund för de var kvar på toppen och väntade på att ta sista karbinen ner, för dagen. Mikaela och jag gick på "after ski "i stället och jag beställde ett glas rött och Mikaela varm oboy.

Vi gick ut på altanen och satt och bara njöt i den underbara solvärmen. Ringde till Nettan och hörde hur det gick för dem och hon sa att de inte åkt från toppen ännu. Detta innebar ytterligare ett glas rött och denna gången ett glas cola MED IS till Mikaela. Hennes glas kostade 28 kronor och när hon petat bort alla isbitar var det inte mycket cola kvar, som synes på bilden.

Hade en underbar eftermiddag med Mikaela och efter ett tag anslöt Nettan, C och C också
.

Jag var lite lagom fnittrig, efter två glas vin så när vi var på väg att åka och lämna in Nettans skidor stötte vi på dessa två "luffare" och Miakela och jag hoppade ur bilen och hängde på vandringen hemåt. Skrattade konstant i två kilometer (kontrast mot dagen före, då jag bara låg på sängen och skakade av oro).

Vi var nästan hemma då vi fick lift av de andra, skönt med en promenad och trevligt sällskap.

Göran ville dock ge upp efter halva vägen, han tyckte det var dåligt med barer längs vägen men sen "samlade" han sig och fortsatte.

På kvällen bjöd Micke oss alla på restaurang och det var också trevligt.

Hemfärden gjorde vi med tåg igen men då med ett dagtåg. Det gick jättebra och vi var hemma vid 19,30-tiden. Mikaela kom med Göran och Nettan bara en tjugo minuter efter oss.

Veckan har som sagt både varit upp och ner för min del (och även för Fredriks del med tanke på hur sjuk han var) men för barnens skull tror jag att den har varit kanonbra.

Tack snälla Mikaela för all hjälp, du är en toppentjej, och tack till Nettan och Göran, för att ni finns! Tack även till M och P, C och C, ni är alla så trevliga och gulliga.

Känns väldigt tomt här nu när Mikaela har åkt hem:-(

Så, nu vet ni vad vi har gjort den senaste veckan och varför jag inte har skrivit.