Härligt sportlov (NOT!)

Tanken var ju att vara hemma och bara mysa och ta det lugnt, ta igen lite av den tid vi missade i november och december. Den tanken blir "bara" en tanke, så länge man har en dotter som heter Svea. Efter fredagens BS-prov har hon varit dålig i magen och fått feber. Hela lördagen var hon "kinkig" och inte lik sig själv som den glada bebis hon brukar vara. Tempen låg runt 38,5 och hon verkade ha ont i magen, stackare.
Grabbarna mådde dock bra och det var skönt. En rolig sak som hände var att mamma och pappa ringde och frågade om de fick komma och sova över hos oss! De hade varit i Sthlm hos Sofie och Ulf och hade nu kommit med bussen till Björnsholm. Det snöade och blåste massor så de tog sig inte ut till Björkö, för isen är verkligen inte bra nu. Det var första gången på 60 år som pappa inte kunde ta sig hem så det var ett ganska stort att det kom till oss.

Vi fick en mycket (om än något trött, vi hade alla sovit dåligt natten innan) trevlig eftermiddag och kväll. Jag lagade mat omgiven av mor, far och mina fyra älsklingar, det var så mysigt. Göran plogade snö utanför och vi bjöd in honom på en SUPER G, kul!

Efter maten gick jag och la mig (vid 21.00) och sov ett par timmar och sen tog jag ett lååååååååångt nattpass. Sveapluttan var inte bra och ville inte ligga ner utan jag hade henne i famnen nästan hela natten.

På söndagen hade Svea fortfarande feber så jag bad Fredrik att ringa in till avdelningen i Västervik (dit vi alltid är välkomna att ringa, vilken tid på dygnet som helst). Han fick prata med vår doktor och han tyckte att vi skulle åka in till akuten med henne för det är inte bra om så här små barn har feber mer än ett dygn. Sagt och gjort, vi åkte och lämnade av barnen i B-måla och sen stack vi till stan...igen!

Och det blev som vi misstänkte vi blev inlagda och isolerade (pga. febern) för observation.

Tyvärr har hon fortfarande feber 39,4 så jag vet inte hur det blir idag.

Som tur var är alla så jättegulliga här inne så det gör att man känner sig lite okej. Jag får hela tiden påminna mig om att inte börja tänka, eller hur man ska säga.

Det känns skönt att ALLA förstår att det är och har varit jättejobbigt. Just nu är det som om jag börjar förstå att det har varit en ganska tuff tid. De dagar man är hemma och allt flyter på har det ju ändå känts bra. Jag har accepterat att vår matningsrutin är sondmatning och tro det eller ej man kan känna närhet och ömhet ändå. Det är många nätter som jag har suttit och matat Svea och myst och känt på hennes hår med min mun och kind och riktigt känt att jag älskar henne med hela mitt hjärta (ops, nu kommer mina tårar...). Tänkt tankar som att jag är så tacksam att jag har tre underbara barn och en man som är världens sötaste.

Problemet är att dessa tankar inte alltid hjälper när huvudet snurrar och man är konstant rädd, innerst inne.

Som isolerad här inne har man sån service att man nästan skäms. Ja tack, lite kaffe och ett äpple kan jag gärna ta....! De är så gulliga!

Nu ska vi göra pricktest, för att se om hon tål komjölk, återkommer med resultatet.

Tack alla fina vänner jag har, er omtanke har verkligen bidragit till att jag inte har "klappat ihop" totalt.

Den dagen Svea äter ett äpple ser jag fram i mot......

Ha en fin, kall dag!

Och tänk på attvara rädda om var andra och att ge någon i din närhet en kram!