Denna dikt, eller vad det kan kallas hittade jag idag när jag var uppe på vinden. Jag skrev den 95-96 någongång och det var ett bra tag innan jag ens hade pratat med honom.....min älskade man! Håll i er, är jag tankeläsare eller?!
Kägglan som föll.
Vi går om varandra, vi missar varandra, i bland med bara en sekund. Är inte tiden inne eller är det något annat? Kanske är det inte meningen att vi ska träffas, ska man då låta ödet vara eller ska man lägga sig i och försöka påverka? Jag vet i alla fall var Du är och Du vet var jag är.... Nu får tiden avgöra när eller om det är rätt, men dröj inte för länge!
Ni som känner oss vet att det var rätt och att det verkligen var ödet som gjorde att vi äntligen träffades på "riktigt". Tänk att man måste åka enda till Statt för att träffas, när det i verkligheten bara var sju kilometer som skilde oss åt. Jag är i allafall fortfarande överlycklig, efter tolv år, att vi hittade varandra. Älskling, DU är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar