torsdag 6 maj 2010

Jobbigt inlägg....

Kvällen igår kunde ju ha avslutats bättre än den gjorde....Svea var duktig och drog upp sonden alldeles själv...skitunge! Jag har ju sagt att jag inte vill sätta sonden själv nu när hon blivit så pass stor men att åka till Västervik känns ju inte så angenämnt när det snart är läggdags.

Så det var "bara" att bita i det sura äpplet, inte kul. Inte blev det bättre av heller att det inte gick att få ner den förgjordade sonden. Det var först på fjärde försöket med hennes gosefilt över hennes ögon som det gick (som tur var gick det lätt och bra då). Men fy vad ledsen hon var efteråt. Hon gallskrek i nästan en timme efteråt och var helt otröstlig. Antagligen hade hon väl ont i halsen/näsan lite extra nu i och med att hon är lite snuvig också.
Men jag säger bara det att fy så dåligt jag mår när det blir så här. Det känns som vi bara står och stampar på samma ställe och inte kommer någon vart. Hon har ju också börjat kräkas igen efter i stort sätt varje måltid (sen hon blev förkyld) och mitt psyke fixar inte det helt enkelt. Varför är svårt att förklara men jag tror att det har att göra med att jag är så rädd. Rädd för att sonden ska komma upp, rädd att hon inte ska få i sig tillräckligt med näring och vätska, rädd att ha huvudansvaret, något av en slags prestationsångest.
Varje måltid blir en kamp med mig själv om jag ska klara att få henne att behålla maten och det är inte roligt kan jag lova. I veckorna är det ju jag som matar henne alla målen i och med att Fredrik jobbar. Det är ju naturligtvis helt självklart men ju mer jag matar och umgås med henne ju "mammigare" blir hon, så att det i bland blir svårt för Fredrik att "hoppa in" och hjälpa mig något mål.
Han har i alla fall varit jättegullig och hjälpt mig på helgerna, om han inte är i väg och det är GULD värt för mig.
Idag var han först på förmiddagen och kollade på ett nytt jobb, alltså inte nytt jobb så, utan en ny plats han ska flytta maskin till. Han var hemma till ett och sen åkte han (och Svante) vid 17-tiden igen för att flytta maskinen. Under den tiden han var hemma hann jag gå en LÅÅÅÅÅÅNG promenad och rensa min hjärna lite. Var ute nästan två timmar och gick, åhhhh så skönt. Det är verkligen så att man mår bättre av att få frisk luft och att se vacker natur...jag bara älskar det. Fredrik hann också mata Svea en gång när jag var ute och jisses så skönt det var då, att kunna släppa tankarna på det. Tänkte ringa hem och höra hur det gick men avstod, vettigt nog. Tänkte som så att om jag ringer och hör henne gråta mår jag ju bara sämre igen och det vill jag ju inte.
Matningen hade gått bra och när jag kom hem åkte Svante och han iväg och Svea och jag gick till hönsen. Sen gick vi in till Elis och han lekte gatukök, så då fick jag låtsasköpa mat av sötnosen. Karolin till kassan ropade han ut...gullungen! Visst spydde Svea lite då men jag hoppas att det mest var slem.
Nu sover Svea så då ska jag passa på att äta kvällsmat.
Till Er som kanske undrar varför jag skriver ner allt det här jobbiga som händer (en del av er kanske inte ens tycker att det verkar jobbigt), det gör jag för att det blir lite som terapi för mig själv. Det är skönt att få ur sig det som är jobbigt.
Måste bara säga det att jag även ringde till avdelningen idag och pratade med en av våra härliga sjuksköterskor. Hon kunde inte hitta att någon remiss gått iväg till kirurgen, så hon skulle "forska" lite i vad som har hänt. Vi går ju här hemma och bara väntar på ett datum. Pratade även med kuratorn och jag ska in och träffa henne"live" nästa vecka så att vi får prata ordentlig och lägga upp en plan hur vi ska göra för att jag inte ska må dåligt ibland. Underbara människor!!!!
Så! Nu känns det liiiiiiiite bättre igen.
Hej då!
Är hon inte helt underbar!!!?


8 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Jag tycker du är helt fantastisk!!! Kämpa på! Allt kommer säkert att bli bra och Svea är sååå söt!! Kram Lena!

Anonym sa...

Hej
Vilken fin blogg du har, är inne minst några gånger i veckan.
jag heter Hanna o är syster med Sara Eklöv, vi har träffats några gånger bla på syrrans möhippa. Jag har själv en dotter, Sonja som blir 2 år nu i maj. Jag känner igen mig i dig och dina känslor. Sonja föddes 4,5 vecka förtidigt. Vi fick sondmata henne den allra första tiden innan amningen kom igång. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes när sonden for ut, och vilken söt liten tjej det blev när sonden var borta (förstår alla kort du tar utan sond). Men vi var lyckligt lottade, amningen kom igång kanska snart, tack vare bröstpumpen, efter 10 dagar på neo fick vi åka hem. Personalen på barn i v-vik är underbara. Men första året var ganska jobbigt, Sonja satte ofta i halsen, maten for upp och ner på henne. Det blev en ambulansfärd upp till v-vik o det är nog det värsta jag varit med om. Man kände sig otillräcklig, o gick ständigt med en oro i magen. Så är det inte i dag, jag njuter betydligt mycket mer idag av min underbara tjej o alla hennes upptåg.
Vilket långt inlägg det blev :)
Tycker det är intressant o läsa din blogg och vilken härlig familj du har. Ha de bäst. Kram Hanna

Anonym sa...

Kära syster yster, hoppas att du redan mår lite bättre. Även om Svea kräks så ser hon på bilderna ut att må helt utmärkt. Ta verkligen tillvara tillfället att prata med kuratorn på sjukhuset. Du är ju den som mår sämst så det är du som behöver hjälp. Bilderna som du har lagt in är jättefina!

Här i USA så lär sig Alvar just nu att stå utan stöd. På de fem dagar som vi var i New York så växte Alvar mycket. Både Ulf och jag tyckte att han var jättestor när vi kom tillbaka. Just nu är Ulf och hans far på en NHL-match, resten av Kullinarna är på karate och Elina, Alvar och jag är ensamma hemma. Snart ska jag lägga Elina i sängen och sedan ge Alvar välling. Här i USA finns inte vällingspulver (de ger inte barnen välling) så vi får göra hemmagjord men det går bra det också. Massor av energikramar till dig kära Lina
Från Sofie

Lina eller Karro-det är jag! sa...

Åh, vad glad jag blir av dina ord Lena! Det värmer ska du veta, tack!
Kram Karolin

Lina eller Karro-det är jag! sa...

Hanna! Det är klart att jag vet vem du är, vi har ju träffas många gånger. Gud vad glad jag blev av din långa kommentar och dina fina ord. Det är en otrolig lättnad att veta att andra har varit med om liknande händelser även om man naturligtvis önskar att alla skulle slippa det. Jag förstår din känsla med ambulansfärden, hua! Jag kommer ihåg paniken jag kände när vi väntade på ambulansen, det var ju ett av de värsta snöstormarna den morgonen, typiskt!
Jag tycker att ni har ett så fint namn på er dotter och jag kommer ihåg att jag frågade Sara ett par gånger då när du fött hur det var med er.
Ha det så bra och hälsa syrran om du pratar med henne, tyvärr blir det allt för sällan vi träffas nu för tiden.
Ha det så bra! Kram Karolin

Christel sa...

Jag håller med Sofie, eftersom det är du dom mår sämst så måste du ta till vara (eller kräva) på den hjälp som DU kan få! Funkar det inte med kuratorn på barn så kräv någon annan. Många kramar// C

Mia sa...

Halloj!
Lilla bus-ungen...Hon förstår ju inte sitt eget bästa! Men hon ser iallafall mycket nöjd ut på de fina bilderna.Riktigt nöjd! Kan du göra som hon...?...suga på tårna??? Om VI kommer igång nå´n gång med träningen kanske!!!
Men va skönt att du fick en riktigt skön långpromenad.DET ÄR DU VÄRD!!!
O du,släpp ansvaret ibland,för du har en suverän pappa till dina barn som klarar det galant!
Ser fram emot imorgon kväll.Kramar till dej min vän!
P.s Oliwer var jättelycklig över att han fick vara och leka igår!D.s

Sofie Matsson sa...

Hej! Jag har tänkt mycket på dej och tänkte vi skulle ses snart igen. Men så läste jag din blogg o förstår att det varit mycket sista tiden. Jag håller med de andra; Svea ser ut att vara pigg o glad på bilderna. Söta tjejen! Jag hoppas att du (och hela familjen!) snart kan få lite lugn och ro och bara kunna njuta av din underbara dotter utan att behöva vara orolig hela tiden. Vi vill gärna träffas snart igen, det är så lätt att prata med dej, inga krusiduller! Ha en skön helg, och akta er för att blåsa bort! Kram Sofie