Jobbigt inlägg....

Kvällen igår kunde ju ha avslutats bättre än den gjorde....Svea var duktig och drog upp sonden alldeles själv...skitunge! Jag har ju sagt att jag inte vill sätta sonden själv nu när hon blivit så pass stor men att åka till Västervik känns ju inte så angenämnt när det snart är läggdags.

Så det var "bara" att bita i det sura äpplet, inte kul. Inte blev det bättre av heller att det inte gick att få ner den förgjordade sonden. Det var först på fjärde försöket med hennes gosefilt över hennes ögon som det gick (som tur var gick det lätt och bra då). Men fy vad ledsen hon var efteråt. Hon gallskrek i nästan en timme efteråt och var helt otröstlig. Antagligen hade hon väl ont i halsen/näsan lite extra nu i och med att hon är lite snuvig också.

Men jag säger bara det att fy så dåligt jag mår när det blir så här. Det känns som vi bara står och stampar på samma ställe och inte kommer någon vart. Hon har ju också börjat kräkas igen efter i stort sätt varje måltid (sen hon blev förkyld) och mitt psyke fixar inte det helt enkelt. Varför är svårt att förklara men jag tror att det har att göra med att jag är så rädd. Rädd för att sonden ska komma upp, rädd att hon inte ska få i sig tillräckligt med näring och vätska, rädd att ha huvudansvaret, något av en slags prestationsångest.

Varje måltid blir en kamp med mig själv om jag ska klara att få henne att behålla maten och det är inte roligt kan jag lova. I veckorna är det ju jag som matar henne alla målen i och med att Fredrik jobbar. Det är ju naturligtvis helt självklart men ju mer jag matar och umgås med henne ju "mammigare" blir hon, så att det i bland blir svårt för Fredrik att "hoppa in" och hjälpa mig något mål.

Han har i alla fall varit jättegullig och hjälpt mig på helgerna, om han inte är i väg och det är GULD värt för mig.

Idag var han först på förmiddagen och kollade på ett nytt jobb, alltså inte nytt jobb så, utan en ny plats han ska flytta maskin till. Han var hemma till ett och sen åkte han (och Svante) vid 17-tiden igen för att flytta maskinen. Under den tiden han var hemma hann jag gå en LÅÅÅÅÅÅNG promenad och rensa min hjärna lite. Var ute nästan två timmar och gick, åhhhh så skönt. Det är verkligen så att man mår bättre av att få frisk luft och att se vacker natur...jag bara älskar det. Fredrik hann också mata Svea en gång när jag var ute och jisses så skönt det var då, att kunna släppa tankarna på det. Tänkte ringa hem och höra hur det gick men avstod, vettigt nog. Tänkte som så att om jag ringer och hör henne gråta mår jag ju bara sämre igen och det vill jag ju inte.

Matningen hade gått bra och när jag kom hem åkte Svante och han iväg och Svea och jag gick till hönsen. Sen gick vi in till Elis och han lekte gatukök, så då fick jag låtsasköpa mat av sötnosen. Karolin till kassan ropade han ut...gullungen! Visst spydde Svea lite då men jag hoppas att det mest var slem.

Nu sover Svea så då ska jag passa på att äta kvällsmat.

Till Er som kanske undrar varför jag skriver ner allt det här jobbiga som händer (en del av er kanske inte ens tycker att det verkar jobbigt), det gör jag för att det blir lite som terapi för mig själv. Det är skönt att få ur sig det som är jobbigt.

Måste bara säga det att jag även ringde till avdelningen idag och pratade med en av våra härliga sjuksköterskor. Hon kunde inte hitta att någon remiss gått iväg till kirurgen, så hon skulle "forska" lite i vad som har hänt. Vi går ju här hemma och bara väntar på ett datum. Pratade även med kuratorn och jag ska in och träffa henne"live" nästa vecka så att vi får prata ordentlig och lägga upp en plan hur vi ska göra för att jag inte ska må dåligt ibland. Underbara människor!!!!

Så! Nu känns det liiiiiiiite bättre igen.

Hej då!

Är hon inte helt underbar!!!?