onsdag 14 mars 2012

Långpromenad i vårsolen.

Idag mår hon verkligen bättre men trotsar som aldrig förr. Förrut låg hon på köksgolvet och "låtsas"tjöt i säkert tio minuter. Jag brydde mig inte så mycket och efter ett tag kom hon till mig och var "som vanligt". Jag förstår om man kan bli hysterisk på trots men någonstans "på vägen" har jag lärt mig att hantera det. Indirekt visar det ju på att allt är som det "ska";) Vem faan är inte lite trotsig ibland (även om man har fyllt 40;)?!!

Idag har vi varit ute och gått i VÄLDIGT rask takt 6,7 kilometer (kilosåmeter, som Svante sa när han var liten;) Och det är superskönt att röra på fläsket igen:) Gick ner mot Fogelvik och lite till.
Innan var vi och hälsade på våra TVÅ dikor och lilla kalven och nu fick jag äntligen en bild av honom:) Söt va?
Vår fina dikobesättning på ett och samma kort. Inte så svårt när de "bara" är tre stycken.Sveis och jag innan promenaden.Dessa sötnosar hittade jag på väg ner mot Fogelvik...Jippi nu är våren på väg....eller???Kotte säger Svea och vill ha en och leka med. Vackra är de på sin gren i alla fall.

Jag hoppas att Fredrik kommer hem när det är ljust idag så jag kanske hinner gå en liten sväng själv ikväll. Nu har jag varit hemma med Svea i tre dagar och jag kan säga det att jag inte gör annat än njuter av det. Vart min oro för "Sveasjukdomar" är vet jag inte och jag är innerligt tacksam över att jag inte bryter ihop när hon har feber. Ni som hängt här länge vet ju hur jäkla piss jag mådde när Svea hade sond. Den ångesten och paniken jag kände då önskar jag att ingen ska få uppleva. Jag vet så klart att det finns de som har det mycket värre än vad jag/vi hade det men just då var jag DÄR. Och de dagarna jag tittade ut genom sovrumsfönstret och inte fattade hur jag någonsin skulle kunna bli "normal" igen samt inte kunde fatta att det fanns ett liv/en värld där utanför, de känns LÅNGT borta, tack och lov. Nu bara pussar och kramar jag denna lilla godbit och är så tacksam över henne. SJÄLVKLART är jag lika glad över grabbarna men de är 9 och 11 år och inte LIKA kramsugna längre;)

1 kommentar:

Anonym sa...

Hewwejisses sickna söta kalvar!!!!! Dessa mjuka, goa mular....mm.....längtar till att "våra" (läs Jontes) kossor kommer ut till Snåret!!!!!!!!
Ha de´ gott!
Kramar Pia