Bearbetning del. 2

Har länge tänkt att skriva ner de fem jobbigaste ögonblicken under det senaste året (sen Svea föddes). Kanske att det är "dumt" att gräva i det som varit men för mig är det nödvändigt, just nu, det känns om om det är först nu som jag börjar förstå att vi har haft ett väldigt tufft och jobbigt år. För dig som inte "orkar" läsa om elände, sluta läsa NU!!!! Situation 1:
Det första jag kommer att tänka på är natten till den 17 december 2009. Svea spydde upp en stor "slemboll" och därefter sonden, under matningen runt 24,00. Ute snöade och blåste det så mycket att jag ett tag trodde huset skulle flyga bort. Svea var rosslig i halsen och jag satt/sov med henne i famnen och jag fick lite småpanik över att vädret var som det var......i fall vi skulle behöva åka in till sjukhuset.....
Morgonen kom, Svea blev slöare och slöare och vi uppvaktade älskade Svante som fyllde 9 år. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag satt på Svantes sängkant med en slapp Svea i famnen och hur jag ansträngde mig för att verka vara glad. Ansiktet log men inom mig "blåste" det värre än ute, jag var så fruktansvärt rädd. Pratade med "barn" i Västervik och sköterskan sa att vi skulle ringe efter ambulans om vi var osäkra på Sveas almäntillstånd. Fredrik ringde ambulansen som inte kunde ta sig ut från Valdemarsvik.....väntan var lååååång och jag kommer ihåg hur jag "nöp" Svea för att se att hon reagerade. Fy så hemskt det var!
Som ni kanske kommer ihåg mötte vi upp en ambulans som utgick från Västervik. Hemsk morgon, på många sätt och naturligtvis extra jobbig eftersom det var Svantes födelsedag.
Situation 2:
Nyårsafton.....som trots allt var fin till att börja med. Men ångesten när Svea kräktes upp sonden en kvart före tolvslaget var INTE angenäm. Detta var innan vi lärt oss sätta sonden själva, så jag förstod ju direkt att vi var tvungna att åka in till sjukhuset och eftersom Fredrik druckit några öl så visste jag ju också att det skulle bli jag som var tvungen att åka. När det är 20 minusgrader ute, halt, man är så trött så man inte tror att man ska orka stå upp och bilen inte startar då är man inte så kaxig! Fick ta Fredriks bil och så gav jag mig iväg, körde assakta, det var skithalt och jag var såååååå trött. När jag väl var inne sattes en ny sond, jag matade henne, pumpade och blev erbjuden att sova över på avdelningen, la mig runt 04 och sov tre timmar sen åkte jag hem. Situation 3:
Den morgonen jag gav Svea Babysemp och hon satte igång att kräkas och kräkas tills det bara kom galla. Fick åka in med henne ensam, Fredrik var och tittade på jobb i Vimmerby. Om det var halt på nyårsafton så var väglaget denna dag ännu sämre, moddigt och snöigt. Kommer ihåg hur jag ringde till Christel och var så rädd att jag hyperventilerade. Fick stanna vid vägrenen på E22:an för att ta ut slem/galla ur munnen på Svea, för hon bara fortsatte kräkas fast att det inte fanns något kvar att få upp. Väl inne på avdelningen fick jag träffa en läkare som inte träffat Svea innan och han trodde INTE det hade med BS:en att göra, vilket jag trodde. Kommer aldrig glömma hur vansinnigt ensam, rädd och förtvivlad jag kände mig när jag satt och matade henne i gästköket på avdelningen och hon fortsatte att kräkas. Då var paniken sååååå nära och jag har nog aldrig i mitt liv varit så nära ett sammanbrott. Det var så hemskt, bara grät och grät och visste inte hur jag skulle klara av det, var ju inte inskriven så det fanns INGEN som kunde "ta hand" om mig. Då var jag nära att bara öppna ett fönster och hoppa ut.......
(Som tur var kom mamma och pappa och "räddade mig".)

Situation 4.

När Svea drog ut sonden alldeles själv när vi var 90 mil från "vårt" sjukhus, i Åre. Vi försökte sätta den igen men det gick inte så jättebra. När vi äntligen fick ner den så fick vi bara upp blodblandat slem, när vi kollade sondläge. Då var det ju "bara" att dra upp sonden igen och börja om......ringde avdelningen och fick STYRKA av underbara sjuksköterskan "norska Pia".
Var så totalt menatalt slut efteråt, när vi äntligen fått ner sonden. Det var fruktansvärt jobbigt att vara så låååååångt hemifrån och helt ärligt så kändes det som om det inte fanns någon hjälp att få så långt borta, även om alla försökte trösta mig med att det faktiskt fanns ett sjukhus "bara" 10 mil bort. Jag var otröstlig och så fruktansvärt trött på allt!

Situation 5:

När vi fick åka in sist, när Svea äntligen fått sin knapp, och bara varit hemma ett drygt dygn.

Fredrik och Svante åkte och jobbade och jag var själv med Svea som hade kräkts flera gånger på morgonen. Det "bubblade" inom mig av rädsla och då var jag återigen beredd att "ge upp". Ville verkligen inte vara med mera, det skulle ju bli så bra med knapp hade alla på sjukhuset sagt och "lovat". Det är otroligt så konstiga tankar som kommer in i hjärnan i en sådan situation. Man tänker på vem kan "ta över" nu när jag inte klarar mera.

Som tur var kom mamma och pappa hit och när Fredrik kom hem åkte vi in till sjukhuset....igen!

Glömmer aldrig hur jag även såg rädsla i Fredriks ansikte inne på akuten och hur han till slut inte "orkade" vänta, då var Svea väldigt dålig, och han slängde sig på "röda knappen" nere på akuten och nästan skrek, -Nu får ni göra något!!!!!

Väl uppe på avdelningen skulle de ju sticka Svea för dropp och CRP. När de inte hittade något blod på de vanliga ställena (armväck, händer, fötter) och i stället började titta på blodådror i huvudet, runt tinningen samt undersidan på hennes handleder då lyste paniken i både Fredriks och mina ögon och vi tittade på varandra och bara skakade på våra huvuden....då var vi ganska säkra båda två att vi skulle förlora Svea.........
Tack gode gud för att det till slut kom blod. Efteråt var jag så trött att jag "bara" la mig på sängen och djupsov i över två timmar.

Ja, så....nu är det nerskrivet (igen, det finns ju i gamla inlägg). Detta var ändå "bara" fem punkter, lägg där till allt annat med undersökningar, sondsättningar och ständig rädsla och oro och jag kan knappt fatta att jag klarade det.

Men en sak är säker, jag hade inte klarat allt detta utan Fredrik, min familj och mina vänner, de har betytt ALLT!

En "prickig" Svea!

JAG ÄLSKAR ER! FREDRIK, SVANTE, ELIS OCH SVEA!