Ibland ramlar man ner....

...och så måste det nog vara för att man (läs JAG) ska kunna njuta när det går.

Igår var vi bjudna till Sofie i Segelrum och det innebär ganska mycket förberedelser med knappmatningen, för att kunna komma i väg i skapligt god tid. Gav första målet redan lite efter 04 och det andra vid halv tio för att kunna vara hos Sofie vid 13,00, vi kom till och med en halvtimme "för tidigt":)
Det är ju alltid kul att ses och som "bonus" var min kära syssling Malin med Malin.I och Herman.
När vi satt på golvet och lekte kände jag på Sveas panna och tyckte att hon kändes lite varm och efter en stund blev hon lite grinig, vilket hon sällan är annars och särskilt inte när hon har andra barn omkring sig. Genast börjar min hjärna arbeta för högtryck, vad är det nu, hur ska jag göra nu, måste vi till sjukhuset????? Mina tankar blir okontollerbara, kan inte fatta att det fortfarande händer, har ju känt mig så stark ett tag.

Jag får låna en termometer av Sofie och den visar på 38,6....inte kul. Jag märker själv hur jag slutar prata med de andra och hur "förblindad" jag blir. När jag åker hem på E22:an (jag åkte ganska omgående) så tänker jag på vad det är som händer inom mig och jag försöker förklara för mig själv, att det känns som om ett par skygglappar dras ner på sidorna av ögonen.
Jag tappar fokus på det som händer runt omkring mig och jag sluter mig i mig själv. (Jag vet, detta låter något flummigt, men jag tänkte att det är bäst att jag skriver ner det nu när jag har kvar känslan).

Jag inser (och det är väl bra!!!) att jag måste bearbeta detta min rädsla för sjukdomar. Tänker som så att det annars kommer bli skitjobbigt, för jag vet ju att Svea kommer att få alla barnsjukdomar, som barn "ska" ha tex vattukoppar, tredagarsfeber (det hade iaf Svante och Elis). Situationen kommer bli ohållbar om jag inte "tar tag" idetta...NU! Tänker på hur det har varit med Svea och konstaterar så här i efterhand att jag levde med en skräck och rädsla inom mig 24 timmar om dygnet i 6½ månad, ganska länge faktiskt Förstår också att jag var väldigt, väldigt nära att "tappa" livsgnistan, att jag balanserade på kanten, hela tiden, från att bli inlagd på psyket,(nu gråter jag).
Fattar inte att jag klarade det egentligen men är samtidigt så stolt över att jag gjorde det och det MYCKET tack vare min familj, släktingar och alla vänner som har ställt upp! Jag vill återigen säga det, att en kommentar här på bloggen eller på FB kunde värma min rädda själ oerhört mycket när man mådde som sämst. När jag tittar på bilder från "den tiden" (Svea med sond) så kan jag inte fatta att jag trots allt såg någorlunda glad ut. Men samtidigt var jag väl så glad över att vi fått ett underverk till och att det faktiskt var en liten tjej. Naturligtvis älskar man sina barn oavsett kön men jag ska inte sticka under stol med att det var något extra med en flicka (och JA, jag hade älskat barnet lika mycket om det varit en pojke).

Jag vet att det är många som har värre "problem" än vi har haft men jag tycker det var så bra som Anna-Pia skrev till mig på FB; "vi lever alla i vår egen verklighet" och så är det, alla har vi våra egna problem att brottas och handskas med. Och det är där stöddet från familj och vänner kommer in och är sååååå viktigt!

Fattar inte att jag orkade pumpa mjölk 4-5 gånger per dag i 3½ månad, faktiskt lite beundransvärt, måste jag erkänna. Nu i efterhand kan man ju dock tycka att det hade varit bättre om jag inte orkat, med tanke på att Svea inte tålde min mjölk (som innehöll mejeriproduker), lite komiskt faktiskt....jag pumpar och pumpar i tron att det är det bästa och så är det tvärtom egentligen....ha!

Återkommer kanske i ämnet någon mer gång för att verkligen få ur mig hur jag känner det.
Svea har fortfarande feber, inatt hade hon 39 och nu på morgonen 38,4 men jag tycker än så länge att hon är vid gott mod (och jag med, just nu;)

Vill bara säga det också....att vara mittenbarn är ingen höjdare. Både Fredrik och jag är det och det är lite speciellt. Det där med att "komma i kläm" eller bli "bortglömda" är något både Fredrik och jag vet hur det känns. Nu gäller det att vi ser till att INTE Elis ska känna sig utanför på något sätt, så det jobbar vi på med för fullt, så det så!