Oron kom krypande...

....tidigt, tidigt i morse låg jag och funderade på det som var i vintras och hur jag mådde då.
Vilken otroligt pressad situation vi levde i, ångesten över att behöva sonda vårt nyfödda barn, rädslan över att Svea skulle kräkas, den ständiga oron över ifall sonden skulle komma upp och det tärande dåliga samvetet över att grabbarna kom i kläm.
Jag la ner åtskilliga timmar på att gå omkring med Svea i famnen för att hon inte skulle kräkas.
Kommer ihåg "pirret" i magen av nervositet inför sondsättningen, som vi var tvungna att göra då och då.
Nu efteråt kan jag bara konstatera att det var så jobbigt psykiskt, hela tiden, dygnet runt. Jag ändå är väldigt stolt över att vi matade hennes så bra att hon trots alla motgångar är väldigt rund och go och idag en otroligt glad och söt liten tös.

Idag har vi haft en jättefin familjedag ute på Björkö, bortsett från ett litet "psykbryt" från min sida. Mikaela och Rebecka kom hem från USA, där de har varit i tre veckor och shoppat sååååå mycket. Våra barn fick jättefina kläder av dem och klänningen Svea fick kommer nog att användas på kommande dop.
Jag har varit lite oroad över mina vader (som just nu är gigantiska), har haft ont i dem, tyckt att de ser konstiga ut. Christel sa direkt när hon såg dem att jag måste göra något åt dem och be en läkare om vätskedrivande, för det ser verkligen vätskefyllda ut, inte bara fett alltså. Skönt, att någon ser mina problem och att det kanske finns hjälp att få.

Nu äter Fredrik och jag rökta räkor och tar en varsin öl.....livet ser onekligen otroligt annorlunda ut nu mot i vintras. Visst brottas jag varje dag med min oro, just nu är det "knappsåret" jag tycker är "jobbigt" samt liiiite att vi dragit ner på ett mål knappmat. Än har hon inte ökat sitt "munintag" men vi måste ju ändå ge det en chans, en vecka i alla fall.
Ha en skön fredagskväll och tack för en fin dag, kära föräldrar, syskon, släkt och vänner.