Måndag igen....

....och allt är som "vanligt" igen...Fredrik är och jobbar (på semestern..) med att pressa ensilage i Björnvarp och Finntorp (nästan som på den "gamla goda tiden"). Jag själv gör som vanligt, matar Svea (hela tiden känns det som) och vill egentligen inget annat än att vara lite för mig själv. Trimma gräs och göra ännu finare i trädgården.

Edgar är hos Elis och Svante har också en kompis här.

Vet inte vad det blivit med Svea nu, för helt plötsligt vill hon inte äta (igen), hon kniper ihop munnen och vänder bort huvudet, inte ett dugg kul känner jag. Hon kan ju kanske ha ont i halsen eller något, men lite ledsamt är det, för det har ju gått riktigt bra ju, i över en vecka nu.

Men, men jag hoppas att hon snart "kommer på bättre tankar" igen. I morgon ska vi in till sjukhuset och ta bort de tre "suturerna" som sitter runt knappen och som har hjälpt till så att magsäcken har växt ihop med bukhinnan. Tyvärr har såret runt knappen svårt för att läka och jag måste höra med sjuksystern i morgon om det finns något annat man kan göra, än att "bara" tvätta "såret".

Jag har faktiskt lärt mig ganska mycket nytt under de här 7 månaderna som har gått sen Svea föddes. Bland annat lärt mig många nya ord (inget nytt för Er som jobbar inom sjukvården), som då just "suturer", "sondläge" (hur man drar upp magsyra med en lite spruta och kollar på ett lakmuspapper, så att det blir rosa, annars lyssna med ett stetoskop och höra efter sondläget (att det "puffar" när man blåser ner luft i magen). Jag vet vad CRP är (snabbsänka) och vad den ska ligga på för att vara "normal".

Jag kan "kuffa" ballongen i Sveas mage (det är när man fyller på vatten i den, 3,5 ml, man byter ut vattnet en gång i veckan för att kolla att inte ballongen läcker.)

Jag kan sätta en sond och jag kan koppla in mat till knappen MEN vad jag inte kan det är: att säga att allt detta har stärkt mig som person, känner mig mer sårbar än någonsin. Kan väl i och för sig tycka att jag just nu ändå tar till vara ännu mer på det "lilla" i vardagen.

Och det är väl på ett sätt något positivt som har fått mig att tänka på min framtid.......vad jag ska göra med mitt liv. Bonde lär jag väl aldrig få bli (tyvärr...min dröm är ju att få ha dikor...)och jobba på en camping, varje sommar när barnen är små och lediga, känns inte bra, just nu, tyvärr.....för det är ett roligt jobb som passar mig men jag har fått ett annat perspektiv på vad som är det VIKTIGASTE i livet.

Svammel, svammel........nu kom Fredrik äntligen hem........känner mig helt slut och lite ledsen (för att Svea inte äter längre......) ska se om jag ska gå ut och gå...känner mig FETAST i världen. När jag tittar på kort på mig ser huvudet så litet ut i förhållande till min STORA kropp....detta är inte JAG!

Åh, vill så gärna komma i gång med träning men varför är det så svårt............?

BLÄ!