Hur gick det sen?

Kanske det är någon som undrar hur det gick med våra strandsatta barn? Jodå, det snöade ju även igår (måndag) och jag började faktiskt känna mig lite undrande om Svea och Elis skulle kunna komma hem till jul;)

Jag ringde och pratade med Christel och frågade om det åtminstone inte gick att gå ut till Björkö så att jag i alla fall skulle kunna få träffa dem men även med risk för att bli isolerad där. Jodå, gå trodde nog både Christel och Magnus på. När isen stöper kan man säga att det är som om det kommer upp vatten underfrån. Vattnet är ju fortfarande ganska varmt i och med att det kom så mycket snö på isen och som alla vet så isolerar ju snö och det innebär att det inte fryser på underfrån. Det är ju som på land, gräver du dig ner genom snön till backen så möts du av väldigt mjukt och blött material= det finns ingen tjäle i marken.

Detta gör i sin tur att det nästan inte går att köra med skotern.

Magnus var dock inne med skotern till Skorven för andra gången den dagen. Vet man om att det ska bli kallt är det bara bra att ha kört några gånger för fryser det på (och det tror jag att det gör för nu har vi minus 22 grader ute) så blir det skapligt skoterspår.

Jag började min vandring mot Björkö (ca:3 km) och jag kände att det var ganska jobbigt redan eter 500 meter (pulsa själv i 30 cm djup snö) men sen när det blev stöp blev det ännu jobbigare och LÄSKIGARE. Jag hade både isdubbar och ispilk men ändå....hjärtat var i halsgropen ett par gånger. Känslan av att inte veta var eller OM det var dålig is samt att ingen höll ögonen på mig gjorde att jag stundtals faktiskt blev skiträdd. Som tur var gick det bra och pappa kom och mötte upp när jag hade ca: 800 meter kvar, tack pappa!

Det var verkligen spännande att se hur Svea skulle reagera på att träffa mig och jag blev nog lite snopen när hon sträkte sig mot mig och både fnissade och fick tårar i ögonen, trodde nog att hon glömt bort mig. Elis det lilla sötnosen sa "bara" HEJ MAMMA! Till saken hör också att han verkligen ville åka hem, han har ju alltid varit en "hemmakille".

När jag hade varit på Björkö en dryga halvtimme ringde Bengt som kör svävaren och undrade om vi ville åka med in till Skorven (där vi har bilen). Christel, Mikaela, Rebecka och jag skrek JAAAAA!
Så fort på med kläder och packa, packa snabbt (han var där på 10 minuter) och sen rusa ner till bryggan. Jag hade inte ens hunnit ner till sjön (isen) förrens jag såg Elis trampa ut på isen med betsämda steg och in i svävaren, ha, ha, ha han ville verkligen hem.

Svea tyckte också det var okej att komma hem och jag tyckte MYCKET om att ha alla tre "runt benen" igen.

Nu till VÄRLDENS nyhet!!!! I och med att jag inte skickade med någon mat till knappen så hade ju inte Svea fått mat i den sen i lördags morse heller. Alla på Björkö peppade mig och sa att det inte var något konstigt eller ovanlig med hennes matintag, utan de tyckte att hon åt bra så de hade övertalning på hög nivå kan jag lova. Det vill säga att jag heller inte skulle ge henne något i knappen.

Och vet ni vad????? Det har jag inte gjort heller och det funkar (än så länge) jättebra. NATURLIGTVIS (för min egen skull) så var jag tvungen att få lite stöd av vår "Knappsköterska", så jag ringde och pratde med henne idag och med henne "i ryggen" känns det faktiskt jäkligt bra.

Kortfattat: Svea har inte fått något via knappen sen i lördags morse och hon verkar vara helt okej ändå:))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))

GOD NATT gott folk! Jag hoppas att detta gör er lite glada också;)